Få är så stora Italienvänner som grundaren av Plaza. När Christopher besökte Salone del Mobile bad vi honom fundera över designlandet som möblerat hans hjärta.

Text: CHRISTOPHER ÖSTLUND

I mitt hem är det första man möter alltid något från ett och samma land, Italien. En möbel, en lampa, en inredningsdetalj. Alla med en personlig historia från mitt liv, Cassina, Edra, BB Italia, Flos… Alla tillverkade i små orter runt omkring i Italien och som jag mött i något sammanhang. Jag har besökt många legendarer de senaste 30 åren, såväl de små hantverkskunniga möbeltillverkarna som de stora giganterna. Oavsett vem man besöker, finns det ofta i Italien en närhet, en personlighet, som är svår att sätta fingret på. Man hälsar på designern, möbelmakaren, soffstopparen och äter lunch med ägarfamiljen. I Italien är själva mötet kung, och det personliga blir ofta avgörande om tycke ska uppstå, på alla nivåer. Att ha träffat alla i näringskedjan betyder mycket för mig, det gör att jag kanske ser på vissa möbler på ett annat sätt. Jag ser Luigis hantverk, Robertos farfars livsverk… I Italien är familjeföretagen ofta hyllade som landets ryggrad.

Här på förlaget är bokhyllorna fyllda med designböcker. Vi har alltid varit omgivna av italienska möbler, lampor och bord. Men även på mitt nattduksbord ligger det alltid en bok som berör samma ämne, Italien. Det kan vara en parlör, en Toscanaguide, en arkitekturbok, om Renzo Piano, Palladio eller Ponti. Det gör att jag varje kväll faller in i en italiensk aura och på morgonen vaknar upp till en. Jag är och har alltid varit en sökare efter den Italienska koden. Jag älskar landet Italien, i alla dess former.

Som ägare och utgivare av ett flertal tidskrifter och framförallt inredningstidningar sedan 1994 ligger intresset för inredning på en närmast manisk nivå. Varje dag, enkelt summerat nära 10 200 dagar, sedan vi publicerade det allra första numret av Plaza Interiör, har jag funderat runt/tittat på/drömt om inredningsdesign. Visst, det ligger på mina axlar att med chefredaktören välja inriktning för varje nummer, men det stora jobbet gör redaktionerna. Men, som många noterat, så dyker Italien upp lite varstans i våra tidningar. Jag har ju till och med döpt en till Plaza Uomo (Italienska ordet för ”Man”), och tidningen Gourmet har minst två temanummer per år om landet. I Plaza Interiör, som framförallt har svenska hem, är föremål från Italien ofta förekommande och i en av våra andra tidningar Plaza Deco, besöker vi ofta Italienska hem.

När vi på redaktionen diskuterar inredningstrender, kommer de ofta från det där landet i söder. Jag närmade mig italiensk design framförallt på 80-talet, landet hade jag besökt sedan barnsben. Min bror köpte några tuffa matstolar runt 1985 från Driade, så kallade Costes Chairs av Philippe Starck. När han började designa citruspressar för Alessi, the Juicy Salif, några år senare blev det en signaturgåva till släkt och vänner från mig. Men det var när jag startade Plaza och dess inredningstidningar 1994 det började det gå undan. Mina ögon öppnades ordentligt för Italien och när jag fick höra om möbelmässan i Italien kände jag att jag var tvungen att besöka den. Jag tog med mig flera medarbetare och under några år var vi uppemot 20 personer på plats under möbelveckan. Vi blev en av utställarna med våra utländska tidningar, vi hade avtal med mässan att kunna visa upp nya bilmodeller inne på området. Ja, säg det vi inte gjorde. Vilka minnen, det får bli en annan krönika någon dag.

FÖR MIG ÄR MÖBELMÄSSAN Salone del Mobile i Milano en institution. Inte bara för att det är världens största, jag brukar nämna att möbelmässan i Stockholm är stor. Går man riktigt fort runt i hallarna i Älvsjö och småkikar, kan man hinna med den på en dag. Jag var där i Stockholm senast under fyra dagar i rad, men “Il Salone” är 36 ggr så stor. Så skulle du bara skumma igenom den, skulle en månad alltså inte räcka. Jag har besökt mässan sedan 90-talet, och har aldrig hunnit med att besöka mer än kanske 20 % av den. Men oavsett det, är den helt underbar. Jag brukar säga att om det finns något i mitt liv jag nog aldrig tröttnar på, så är det att titta på möbler och inredningar.
Nu har jag så klart, som svensk en stor förkärlek till det skandinaviskt minimalistiska, och på Salone finns alla riktningar, modernt, klassiskt, belysning, ja mer eller mindre allt inom inredning och design.

För mig är allt inte bara nya möbler, det är även vintage, antik och loppmarknader. För någon månad sedan besökte jag en antikaffär i en mindre ort utanför Milano. Det var mer som en egen privat antikmässa. Den största jag någonsin sett. Helt avsides, i enorma hallar, flera hus och på flera våningar i vardera fanns allt vad man kunde tänka sig. En man som under hela sitt liv, bara köpt och köpt. Det otroliga var att jag var där helt själv. Med lite skräckblandad förtjusning gick jag igenom rum för rum, våning för våning. Såg saker jag aldrig sett. Spenderade timmar med att bara kika. Inga prislappar. Allt måste du fråga om. När jag blev visad källaren, var det exakt som i slutscenen av Indiana Jones, när den heliga arken blir placerad i ett enormt lager. Jag har varit där många gånger sedan dess, och slutar aldrig att bli förvånad över vad jag hittar.

Vid ett annat tillfälle, var jag nära ett unikt fynd, som dock gick mig ur händerna. Jag var ett besök i en mindre antik- och designaffär i Norra Italien. Jag hade sett en soffa genom fönstret under en kvällspromenad. Det var en stor möbel, känd design av Cappellini. Otymplig, smutsig – men helt otroligt vacker. Jag är säker på att jag sett den i Cappellinis monter, en sisådär 15-20 år tidigare. Besökte butiken vid ett senare tillfälle och började fråga om soffan, som var ordentligt fläckig i klädseln, så jag började bli lite sådär svenskt tveksam. Damen berättade lite om den, och prislappen förtäljde ett i allra högsta grad intressant pris. En sådan soffa kostar stora pengar ny. Men, sa hon, dessvärre är den såld. Jaha, sa jag. Lite snopet frågade jag lite mer om den, var hade den kommit ifrån? Hade den stått på ett kontor, i en reception? Nja, sa hon, det är en arkitekts gamla soffa. Vet inte om du känner till Daniel Liebskind… Jag blev helt stum, här hade jag missat och köpa den coolaste Cappellinisoffan för en rimlig peng ägd, sutten och nedsmutsad av arkitekten, och troligen hans hundar, han som e pennan bakom nya One World Trade Center i New York. Så kan det gå, när designhaspen inte är på.

Detta och allt runt omkring har så klart fått mig att fundera på Sveriges relation till Italien, och framförallt min egen.

För några år sedan, fick jag reda på av Knut Knutson, antikexperten, att just den byrån blev hans första stora försäljningsuppdrag.

–Christopher Östlund

Under min uppväxt spenderade jag mycket tid i södra Europa, främst i Frankrike. Där blev jag väl bekant med landets mat, men också dess variation av arkitektur, samt hur fransmän inreder sina hem. 70-tal innebar mycket annorlunda materialval, spännande design, konstiga former och färger. Underligt för en kille uppväxt i Uppsala. Det är där och då jag börjar titta i italienska och franska mode- och inredningstidningar. En ny värld öppnar sig. Sakta men säkert började det italienska närma sig även nya rum, de inre. Design, mode, konst, historia, fartvidunder till bilar och naturligtvis maten. Köket, designen och livsstilen har vunnit mitt själ – för länge sen. Om mitt hjärtas kamrar skulle inredas så är det med italiensk design. Så nära ligger den min person.
Pappa var skulptör och konstnär, mamma skribent med stora författardrömmar. För dem var årets stora händelse att packa bilen, köra ner och bosätta sig i månader runt Medelhavet. De hade redan som unga valt att flytta till Paris, 1946.
Flyttväskorna till Rom packades på 60-talet. Där, i de idag klassiska restaurangkvarteren Trastevere, hyrde den svenska konstnärsfamiljen en stor våning med ateljé. Färg och form var av stor vikt. I Rom dominerade klassiska hem, design fanns inte riktigt på kartan bland konstnärsvännerna. Italienska hem kan också vara spartanskt inredda, på 60-talet saknade dessutom många lägenheter i Rom kök. Åt gjorde man på den lokala Trattorian. De Italienska män, som flyttade till storstäderna för jobb, kunde helt enkelt inte laga mat. Pappa uppskattade underlig design, färg och stil. Mamma var nog mer klassisk. Uppskattade kvalité framför design, så som det nog var på 60- och 70-talet. Mamma var lynnig, högljudd – och familjekär. Vilken härlig miljö för
ett svenskt konstnärspar! Jag föddes några år senare i Uppsala. Hemma hos oss saknades det man idag ser som italiensk och fransk design. Modern, non figurativ konst och skulpturer fick stå för färg och form. Möbler, mattor och lampor skulle vara av fin svensk och dansk kvalité. Såsom det kanske var i många hem i Sverige på den tiden.

Salone del Mobile i Milano som gick av stapeln nyligen blev en efterlängtad succé. Här syns några av Plazas italienska favoriter. 1: Fratelli Bof har ett stort samarbete med den italienska designern Lorenza Bozzoli. Sittmöblerna Pemba är retroinspirerade med varm kokongkänsla. Lampan Kigelia är geometriskt lekfull. 2: Living Divani tillhör Italiens klassiker när det gäller sittmöbler, främst sofor, eller som namnet antyder, divaner av det mer levande slaget. På 800 kvm presenterade Living Divani sina nyheter, kuraterade av Piero Lissoni, Living Divanis art director sedan 1989. Installationen levde upp till det vi förknippar med varumärket, vilsam elegans. 3: Även Alpi har ett nära samarbete med Piero Lissoni, vilket syntes under Milanos designvecka.

När jag kikar närmare på familjen är vi många med ett särskilt stort intresse för italiensk design. Numera har vi både arkitekter och ljusdesigners i den inre släkten. Det har sannolikt gått vidare i arv till den nya generationen i familjen, då min brorsdotter är arkitekten Rakel Östlund på arkitektfirman Andreas Martin Löf och min bror och gudson ljusdesignern Jakob med samma efternamn. Min faster hade flera spektakulära italienska möbler. Den klassiska Arco-lampan från Flos, ritad av Achille och Pier Castiglioni, såg jag för första gången på 80-talet i det ståtliga residenset i Växjö, där hon var landshövding. En intressant och omdiskuterad detalj i vår familj handlar om en byrå, den blå byrån. Min faster, Britt Mogård, ärvde farmors blå byrå, som ingen förstod sig på. Senare, för några år sedan, fick jag reda på av Knut Knutson, antikexperten, att just den byrån blev hans första stora försäljningsuppdrag. Den såldes nämligen för rekordbelopp på 80-talet, och Knut undrade just hur denna italienska byrå kommit till vår familj, och ja – det undrar vi alla i släkten. Ingen vet med säkerhet, men en sak är säker, kärleken för Italien verkar ha gått i generationer.

Christopher Östlund

Förläggare & Ansvarig Utgivare