Att det måste vara något magiskt med misteln var självklart för folk i äldre tider. Lika självklart som att vi i dag i juletid vill dekorera våra hem med den sköna, gröna kvisten.

Misteln är egentligen en halvparasit som växer som en buske i lövträd, framför allt i lind, apel, lönn och hagtorn. Med tiden blir den stor och lyser grön och grann året runt, även när värdträden står avlövade, helt och hållet nakna. Ja, misteln har minsann länge fascinerat människan – att det måste vara något magiskt med växten är sedan gammalt.

Redan under antiken rapporterades märkliga ting om mistlar, till exempel i den romerske författaren Plinius den äldres skildring av hur keltiska druider klättrar upp i träd och skär ner mistel (flitigt refererat till i seriealbumen Asterix).

Seden att hänga upp en mistel i dörröppningen därhemma dök upp i England under 1500-talet. Från början gällde det att hålla häxor och annat otyg från huset. Därefter skulle en kyssa den en råkade möta rakt under kvisten. Riktigt varför vet vi inte säkert, bristen på bevis gör att vi bara kan spekulera kring att det har att göra med en syn på misteln som en magisk växt med fruktbarhetspotential.

Det dröjde till 1700-talet innan misteln slog igenom som juldekoration. Men de mistlar vi köper till jul är alla importerade från Syd- och Mellaneuropa. Kvisten är nämligen så sällsynt i vårt land att den är fridlyst. Förutom att en inte får plocka eller skada levande mistel, så får en heller inte fälla träd där mistel växer.

Västmanland har valt misteln till sin landskapsblomma, och det kan vi mycket väl förstå, för vem vill inte ha chans till kyss året om?

Foto Malin Cropper Text Eva Magnuszewska